pusslet som är jag

Jag bestämde mig redan i veckan.
Söndag blir en ledig dag. En oplanerad dag, en göra-vad-jag-vill-dag.

För det behövs nu. När världen snurrar så fort så behöver jag pausa. Intrycken blir för många, min själ hinner inte med. Jag vet inget bättre sätt att förklara det på.
Därför, efter en fullproppad arbetsvecka, ett sent gig och en heldag med information, utbildning, rep och konsert, gav jag mig själv en paus.

Så dagen startade med en morgon utan väckarklocka, fortsatte med frukost på fik med M. Äta, prata, bara vara med en människa jag tycker om och som jag kan slappna av med. Vara rolig och intressant, tråkig och ointresserad om vartannat. För dagen fortsatte, med miniroadtrip utan mål, fika i en annan stad, middag i en annan. Avslutas sent, med te i mitt orimligt stökiga hem.

Och jag inser att jag inte, som jag nog har trott, alltid måste ha ensamtid för att tanka på. Ibland räcker det med att vara med någon som man kan bara vara med.

Ibland får man nya pusselbitar till det där pusslet som är jag.

kärlek via SMS

Det kommer ett mess.
"De, förutom min familj, som jag tycker bäst om..." med tre punkter nedanför.

Och mitt namn är överst.

Mitt hjärta blir alldeles varmt. Det behöver inte vara sex och passion, det är något helt annat. Men det är kärlek. Ett slags kärlek.

Han ligger väldigt högt på min lista han med.

Förtydligande

Jag älskar så många och är älskad av så många.

Jävligt fint, är vad det är!

rätt väg, med lite pucklar

Men lite bättre blev den, dagen.
Självförtroendet dock, inte på topp. Inte alls.
Jag tycker om mig själv, jag duger som jag är, med alla fel, brister, goda egenskaper och allt. Jag gör det. Jag gör det. Säger jag det tillräckligt många gånger blir det sant.

Hjulet snurrar så snabbt nu igen. Vissa dagar känner jag mig i fas, vissa dagar är jag ohjälpligt och skoningslöst efter. Jag hinner sjunga och jobba, inte mycket mer. Det är så nu och det får vara så. Äter lite för mycket igen, motionerar lite för dåligt.
Nu ska det bli bättre.

Jag har i alla fall inte tråkigt.

Strategier

Sova mycket.
Gå hem i tid från jobbet, efter mina 6 timmar.
Träna, promenera.
Ta varma bad.
Äta bra mat.

Tycka om mig själv...

den där bättre dagen..

Jag önskar att den dagen var idag, men så verkar det inte vara.
Vill inte, har inte tid, varför kommer det nu?
Varför inte sen, efter?
Orkar inte, hinner inte och det är väl just därför.

Alla dagar kan inte vara bra

Det börjar bra.
Vaknar i tid, duschar, äter frukost, fyller termosen.
Kommer iväg i tid, bara en sån sak.

Sen.
Allt rämnar. Jag blir liten, självmedveten, otillräcklig.
Och jag skäms för att jag har de här känslorna. För att jag inte kan hålla tillbaka, inte kan vara rationell. För att jag måste vara en sån diva, bara gråta hela tiden.
Det är nästan det värsta, skamkänslorna. Det är de som gör att jag inte kan sluta.

Och så känner jag mig ensam. Visst, jag klarar mig. Men jag vill inte, just idag hade jag velat bli omhändertagen. Inte klara mig själv.
Och jag messar M och han svarar att jag är världens bästa. Det vet jag att han tycker. Men jag är ändå jäkligt singel och jag vill inte längre.

Jag vet att en annan dag kommer vara bättre än den här.

kan man lära gamla hundar att sitta?

Jag vet inte, men jag inspireras.
Av andra som kämpar, som försöker, som lyckas.
Av att själv lyckas, eller att i alla fall försöka.
Lite är jag rädd att jag ska ge upp om jag inte klarar det perfekt på första försöket, men jag tror inte det. Jag tror att jag har förändrats.
Jag hoppas det, i alla fall.

En promenad om hösten

Träning, som skulle bli yoga, som blev promenad.

Regnvåta gator, trots att det inte droppat på flera timmar. Fukten ligger liksom kvar i luften och lämnar gatorna svarta.
Höstdoften.
Skorstensrök från brinnande vedträn, nedfallna plommon på trottoaren, multnande löv.
Rådjur, som knappt syns bland träden. En kanin på en uppfart. En padda.
Sommarpratare på podden i örat.

Just nu, precis just nu, är livet skönt att leva.

Nej, inte ännu.

Jag har inte börjat om, inte än.

Just nu pausar jag lite, försöker fundera på hur jag vill ha det. Hur vill jag skriva, vad vill jag dela med mig av. I vilken form.

Lite så.

Annars är det bra.
Helg; wok och bio med fin vän. Sen M, linssoppa, öl och film, samt en hel del prat om allt och inget. Fast mest allt. Heldagsrep; sång, förkylning, glädje, frustration och återfunnen röst.

Imorrn är det jobb igen...

Behöver jag starta om?

Jag vet inte vad det är.
Skrivkramp?
Ointresse?
Trötthet?
Mår jag för bra? För jag har ju en tendens att behöva skriva av mig när jag mår sämre..
Har jag fastnat i nåt som jag inte kommer ur? En form jag inte riktigt trivs med längre?

Behöver jag en nystart?

Bara för nyfikenhets skull.. Om jag startar om, vilka vill veta vart jag tar vägen?
Lämna en kommentar, eller om du inte vill att folk ska veta att du läser; skicka ett mail. Adress finns en bit ner till höger.