Sing, sing, sing.. Och lite mer..

Fullt ös med sjungandet just nu, och det är så himla kul. Igår och idag har vi gjort födelsedagsfester, med strålande nöjda kunder, och nästa helg bär det av till Småland för middagsshow x 2 på en sommarrestaurang. Vi är till och med annonserade på radion! I slutet av juli ska vi in i studio och sen blir det premiär på en ny tradition.. Det är mycket nu, men det är kul!

Annars idag har jag sovit, löst melodikrysset, diskat och ätit sillunch med M. Vi funderar på resor, kanske till Italien. Lite var det ju lagt på is, med tanke på min ekonomiska situation, men jag träffade min personliga  bankman igår. Han hjälpte mig att få ett lån så jag kan lösa mina krediter och samla dem under en ränta. När jag ändå lånade tog jag lite extra, för att ha råd att köpa lite grejer hem, samt en eventuell resa. En billig resa får det bli i så fall, inget lyx. Vi pratar om lite senare, sen sommar eller tidig höst. Men, vi får se.

Jag fick ett mail från australiensaren. Har jag skrivit om honom? Han har flyttat klart, hit till förorten, nu och skulle gå på singelevent i stan ikväll. Han frågade om jag skulle dit (ska jag inte, för jag har bajsont i axeln och mensont) och ville gärna gå på nåt livebandsframträdande här på lokala klubbhaket (vill jag gärna framöver, måste kolla upp). Kul att nån hör av sig. Alla gör ju inte det. Hansombaravillhasex har till exempel inte hört av sig på TRE VECKOR! Jag tror han har träffat nån, men att han inte orkar/vågar/ids berätta det för mig. Nähä. Skit i det då. Trodde man skulle ha lite mer respekt för nån man chattat med i princip varje dag i ett halvår, samt haft sex några gånger med, men.. Okej. Det var visst bara jag. Men visst känns det lite surt.

Jag ser fram emot sommaren, dock. Att komma i form, att gå ut, flörta.. Sjunga, resa, jobba i mysbutiken.. Hänga med kompisar. Härligt!

hittar ingen överskrift som passar riktigt..

En dag och en arbetsvecka kvar tills jag inte jobbar mer. I alla fall inte på den här tjänsten.
Fy fan vad jag längtar.
Jag vill bara vara ledig nu. Vara ledig och ta tag i mig själv. I min form. Jag har haft så sjukt dålig karaktär ända sen tävlingarna och nu börjar det kännas på kläderna. Synts har det gjort ett tag, men just att kläderna börjar bli små, det suger. Jag vill komma i form och eftersom jag inte ska göra så himla mycket i sommar, så är det ju ett ypperligt tillfälle.
För jag drar mig undan när jag går upp i vikt. Väljer bort sociala grejer för att jag känner mig ful. Och det ingår inte i planerna!
Dessutom har jag fått en inflammation i axeln, som gjort att jag spänner nacken så det gör jätteont. Äter superstarka värktabletter och går omkring och mår lite småilla hela tiden. Särskilt idag, när jag varit hos naprapaten.

Idag pratade jag med M förresten. Inte så ovanligt kanske, vi pratar ju fortfarande några gånger i veckan. Där är det lugnt, för övrigt, skönt nog. Nu har det gått tillbaka till kompiskänslan, från det där konstiga som började i påskas, och det är väldigt skönt. En sak, som jag tyckte var lite lustig, var att han berättade att han tydligen brukar prata om mig med sina dejter. Men det kanske ger poäng hos tjejerna, att ha en tjejkompis?

Nu är jag trött och snurrig av värktabletter och antiinflammatoriskt. Tänkte bara vara hemma idag, men så fyllde en kompis år och ville äta ute, så det är klart att jag åkte dit. Trevligt var det också, jättemysigt.
Men imorrn ska jag bara vara hemma.
Sen ska jag bli social.

jag vill att du ska vilja vara nära

Plötsligt hamnade jag i en liten svacka.
Tänker att jag känner mig ensam. Saknar kärlek. En axel att luta huvudet mot. Ett knä att lägga upp fötterna i. En famn att somna i.
Det där fysiska.
Jag får så mycket annat av mina vänner. Intressanta pratstunder, utmanande samtal, skratt, glädje, tårar.. Allt det där.
Men jag saknar att vara fysisk med någon. Någon som vill vara nära mig, just mig. Inte bara en kropp med bröst och hål, som råkar finnas där, utan just mig för att jag är jag.
Jag vill ha det.
Nära både fysiskt och allt annat. Någon att våga öppna sig för. Någon som vågar ta emot.

Och just precis nu känns det lite tråkigt att jag inte har det. Nån som bryr sig mest om mig.

projekt nytt

Testa nya saker. Göra nya val. Utmana mig själv.
Det är temat för sommaren 2012.
För vad har jag att förlora?
Det värsta har redan hänt.

Så, de val jag gör i sommar ska vara medvetna och genomtänkta. Och, i så stor mån som möjligt, nya.

Jobb och midsommar. Och en axel.

Jag bestämde mig för att tacka ja till det administrativa jobbet på halvtid, på min nuvarande arbetsplats. Jag behåller samma lön, fast halv då, och kan hoppa in där det behövs för att få fler timmar. Om jag vill. Jag hoppas på att lite andra planer ska gå i lås. Dessutom sa min chef att "vi börjar med halvtid". Det är ju en ny tjänst, så ingen vet riktigt hur många timmar som behövs till det jag ska göra, eller vad som egentligen behövs göras. Vi ska ses i augusti och utforma tjänsten ordentligt.
Det känns bra, faktiskt. Förhoppningsvis får jag till det med ekonomin och det kommer se bra ut med lite administrativt jobb i cv't.

Och så midsommar då.
Högtider nuförtiden... Det känns sådär, va. Pappa och hans fru skulle grilla och undrade om jag ville komma ut, men... Det gjorde vi förra året. Och min bror var med. Jag vill göra nåt annat. Så jag åker på roadtrip med en vän och hennes kompis och plockar jordgubbar. Innan dess kommer M hit för en sillunch, på hans initiativ. "Det känns fel att inte träffa dig alls imorgon" sa han.
Jag tror det blir en helt okej midsommar. Lugn och mysig, precis som det ska vara.
På lördag ska jag träffa L, hon som blev dumpad förra veckan. Och så ska jag borra upp fyra hyllor. Och springa. Fast jag har nog en inflammation i min vänstra skuldra, för det gör sjukt ont i ryggen, axeln och upp i nacken. Jag får borra med höger arm, tur man är högerhänt. Blir det inte bättre får det bli ett besök hos världens vackraste kiropraktor i veckan som kommer.

Livet och särleken

Tänkte bara tala om att jag lever.

Lite less, lite småfrustrerad, lite bara allmänt.. sådär.

Men jag lever.

Min chef sa idag: "Antoinette, du måste ha mer särlek i livet" (hon är finlandssvensk) "Man behöver särlek!"
Det kan verka väldigt privat, jag vet, men jag tog inte illa upp. Faktum är ju att hon har rätt. Jag vet bara inte vart jag ska hitta den förbannade särleken.

Men.
Jag lever.

historia

Jag har ägnat kvällen igår och morgonen idag åt att läsa igenom mitt liv de senaste tre åren.
Mycket intressant...
Man kanske skulle göra det lite oftare? Jag har faktiskt haft en del bra tankar och insikter genom åren. Några som jag dessutom liksom glömt att jag haft.
Att läsa om i höstas var inte så roligt. Men så var det ju inte roligt heller.

de obindbara...

Jag fick alldeles nyss meddelande på chatten av en god vän.
Hon har blivit dumpad. Bara sådär.
Jag träffade henne och pojkvännen i höstas och då var de så himla kära. Så där att man såg i hans blick när han tittade på henne, jag tror till och med att jag bloggade om det.
Och nu, slut. För att han inte vågar ta deras förhållande till nästa nivå. Är rädd att förlora sig själv om de börjar tänka familj och så vidare.
Är jag helt ute och cyklar om jag tänker att detta med att inte våga ta steget fullt ut är mycket vanligare hos killar? Eller har jag och mina vänner bara haft otur?

Vi ska i alla fall ses imorrn kväll och bara prata skit, äta mat och dricka vin.
Det blir bra.

Nej.

Nej, jag ska inte.
Om jag ska kunna förändra saker, förändra mig själv, så måste jag göra saker på ett nytt sätt.
Inte göra på det gamla sättet.
Även fast det känns som om jag skulle vilja, att det väl inte vore så farligt om... Så ska jag inte.
För jag är värd mer.

Så jag ska inte.

Jag låter bli.
Tänker nytt.
Gör nytt.

Ja.

Intervju och relationer

På fredag ska jag på intervju för ett jobb i en bransch jag aldrig jobbat i förut.
Jag, som brukar vara ganska cool när det kommer till intervjuer, känner mig riktigt nervös. Intressant, när jag ju faktiskt inte ens vet om jag vill ha jobbet, om det är något för mig? Håll tummarna för att det är bra och att de gillar mig!
Hur det går med jobbet jag som hastigast blev erbjuden på min nuvarande arbetsplats vet jag inte, eftersom jag drabbats av förkylning och legat hemma och snörvlat hela veckan.
Trots förkylning hade jag tänkt få ur mig lite frustrationer igår, men tji fick jag. Efter att ha fått veta att det minsann är jag som ska säga till när det ska bli av (hade jag vetat det hade jag väl sagt till oftare!) så bokade jag och hansombaravillhasex in en träff igår. En timme innan får jag ett sms där han skriver att han är sjukt trött och behöver sova mer än kn***a. Jag blev enormt irriterad, mest för att jag faktiskt hunnit göra mig till och sätta på mascara. Vad ska man med en KK till om han inte orkar? Åkte och köpte glass istället. Konstruktivt, nja. Men ganska gott. Något som är väldigt skönt är i alla fall att det verkligen bara är KK det handlar om. Inga känslor. Jag blev inte ett dugg ledsen över att han inte kom hit, inte personligen liksom, om ni fattar. Besviken och irriterad - ja, ledsen - nej.
Då är jag mer ledsen över att M lyser med sin frånvaro. Vi pratade i torsdags, efter det bara nåt litet mess, nån kommentar på fejjan. I övrigt inget. Fast det är ju så med vänner, man hörs mycket ibland och mindre ibland. Bara det att jag är lite ovan att inte höras mycket med just honom.

Dejten då, undrar ni? Tja. Han verkar inte vara så jättepå, ser mig nog just som en trevlig granne som man kan hitta på nåt med då och då. En kompis. The story of my life...