sommarkväll, fast efteråt

Vaknar ensam i sängen, precis som jag gick och lade mig.
Känner mig sval. Duschen innan jag kröp ner, samt de rena lakanen, har gjort sitt. De öppna sovrumsfönstren kan ha sitt med i spelet också.
Fötterna ömmar efter flera timmars dans. På väg hem från tunnelbanan tog jag av dem och gick barfota.
Det var roligt att dansa. Skönt att få röra på kroppen till musik, bara släppa loss. Behövligt. Fast... Jag kände mig gammal. Eller inte gammal kanske, men äldre.
Jag vet liksom inte vart man ska gå längre om man vill dansa på det där sättet, men inte vara äldst. För jag känner mig ju ändå hemma där, trots allt.
Vart går man?

Behov

Närhet.
Fysisk närhet.
Jag törstar efter det. Längtar. Behöver.
Jag behöver ha någon nära. Någon som ser på mig med en blick som säger: "jag vill ha dig". Någon som tar på mig för att han inte kan låta bli.

Fan vad jag behöver det nu.

dagen efter filmpremiären

När jag är nervös och ska festa, då dricker jag snabbt och mycket.
Det brukar jag få betala för, så även idag.
Igår var det filmpremiär. Det är alltid nervöst att se sig själv och oj, vad jag dämpade nerverna med rosébubbel. Fast det hade jag egentligen inte behövt göra, för den var bra. Den var riktigt bra. Jag var bra. Tjock, men bra.
Mitt under kvällen ringde mamma och var upprörd. Hon hade, igen, upptäckt att exsambon (han som jag åt lunch med tidigare på dagen)hade dolt saker för henne. Helt i onödan, dessutom. Så hon var ledsen, men ändå samlad.
Jaha, jag partade vidare, åt inte speciellt mycket och blev ganska så snabbt väldigt trött. Taxi hem, och den här dagen har gått i seghetens tecken. Naturligtvis har det varit sjukt varmt och kvavt, det underlättar ju inte direkt.
Lite duktig har jag ändå varit. Jag gick iväg och hämtade ett paket med böcker. Bara det fick svetten att rinna längs ryggen.
Imorrn hoppas jag på att vara piggare, för då är det springdag.

Ingen rast, ingen ro

Pausdag my ass!
Brorsan ringde och ville boxas, så det var bara att hänga på. Jättekul och jättejobbigt. Jag gillar att boxas, tycker det är skitrolig träning.
Sen kom jag hem och åt Carbonara och en liten Frödingetårta, så nyttig har jag inte varit i alla fall. Den delen av planen gick som den skulle, eller vad man ska säga...

Alldeles nyss ringde telefonen. Det var min mammas ex, han som dumpade henne brutalt i höstas. Jag har inte pratat med honom sen dess, trots att jag vet att han ångrar sättet han gjorde det på gruvligt och att han och mamma är, om inte vänner, så i alla fall på okej fot med varann. Jag vet att han haft det jobbigt och att han är deprimerad. Men det har inte blivit av att vi har hörts, jag hade väl aldrig den kontakten med honom egentligen.
Nu ringde han i alla fall. Han är i stan och vill äta lunch med mig och bror imorgon. Och jag är väl inte en mindre människa än att jag ställer upp på det.

Det betyder upp hyfsat tidigt och springa, så jag har det gjort. För sen är det ju filmpremiär på kvällen...

slött och onyttigt!

Jag har en pausdag idag. Slödag.
Äter onyttiga saker och tittar igenom alla säsonger av Mad Men. Det är skönt, men någonstans i bakhuvudet ligger lite tankar och skvalpar.
Tankar om närhet. Om att orka lära känna. Om hur det kan verka så bra på pappret och sen ändå inte klicka. Lite insikt finns också. Att jag är glad ändå, för jag vill inte vara den första, den som testas på. Så det är bra.

Fast jag är fortfarande väldigt sugen på närhet.

tur

Det är tur man har vänner att dricka vin med och prata skit om killar med.
Nu känns livet lättare att leva. :)
Jag dricker en Mojito till och somnar sött sen, hoppas jag. Imorrn blir det slappardag.

Det finns fördelar med allt, eller?

Det kanske inte bara är negativt att bli nobbad. Även om jag fortfarande måste blunda hårt när jag tänker på det. Jag ömsom skäms, ömsom är stolt över att jag frågade.
Men, jag var ute och sprang nu. Jävlar vad bra det gick! För första gången kan jag säga att jag sprang 35 minuter. Första 15 var det inte ens jobbigt, bara skönt! Detta trots en halv flaska vin och en mojito igår, samt ca 2 timmars sömn på det.
Tänk vad lite sexuell och känslomässig frustration kan göra!

Då vet jag...

Jag är jättebesviken.
Egentligen inte förvånad, för nånstans har magkänslan funnits där, men besviken.

För han är inte intresserad på det sättet. Inte nu, i alla fall. Och jag kan förstå det, på många plan.
Men just nu känner jag mig ratad. Och ledsen för att jag inte dög.

Vi hade väldigt trevligt igår. Åt gott, kollade film, pratade till sent.. Han blev trött, men gjorde ingen ansats att åka hem, så jag frågade om han ville sova över. Fortfarande hade inget fysiskt hänt och så fortsatte det. Imorse frågade jag. Jag var tvungen att i alla fall försöka få en chans till närhet och jag ville veta om det var så att anledningen till att han inte tog initiativ till nåt var på grund av hans förflutna eller något annat. Jag är glad att jag frågade, även om svaret inte blev det jag ville höra.
Grejen är att han absolut inte har lurats eller ljugit och det har inte jag heller. Jag var även imorse tydlig med att jag söker en relation, att det är mitt huvudsyfte med hela dejtinggrejen. För honom är det lite av en terapigrej och jag råkade vara först ut. Han har roligt med mig, tycker om att prata med mig, men känner inga fjärilar. Vill inte utnyttja situationen heller och bli fysisk, vilket jag respekterar. Då är det ju så.
Vilket inte alls förändrar att jag känner mig tokratad.
Massor av gamla värdelöshetskänslor kommer upp igen, jag känner mig ful, tjock och tråkig. Inte värd.

Men jag tar mig igenom det. Jag fixar det här också och nu kan jag lägga energin nån annanstans och slipper undra. Jag tror vi kommer fortsätta ha kontakt, om än inte lika tät. För jag gillar honom, det gör jag. Och jag har inte hunnit få några egentliga förälskelsekänslor, men jag kände igår att jag skulle kunna få. Det var därför jag var tvungen att få veta vart han stod. För jag ville inte trilla dit. Nu är det mest mitt ego som är sårat, men det gör rätt ont just nu för det.

Och så känner jag mig lite dum för att jag är ledsen. Jag var inte ledsen så länge han var här, vi hade en jättetrevlig frukoststund. Men sen gick han och då kom det. Demonerna kommer också. Nu sitter de där igen och dinglar med bena och viskar i mitt öra: "klart han inte var intresserad på det viset. Hur kunde du tro det? Varför skulle han? Varför skulle nån? Det borde du väl fatta!"
Men jag tänker inte lyssna. Jag tänker gråta en stund, sen tänker jag gå ut och springa, gå på yoga och förhoppningsvis få dricka vin med A ikväll och prata av mig.

Och sen tar vi nya tag...

som ett brev på posten

Naturligtvis.
Naturligtvis får jag mens just idag. När jag vill känna mig fräsch och lite snygg. Vara smart, kvick och på g.
Istället sitter jag här med en svullen, ömmande mage. Svettig, trögtänkt och blä.

Tycka om vs inte tycka om

Kan jag lära mig nån gång?
Det handlar inte bara om att andra ska gilla mig. Frågan är om jag gillar dem?
Ställer jag mig den frågan tillräckligt ofta?
Eller försöker jag bara passa in? Bli omtyckt?