Hjälp - Tradera!

Jag ska försöka mig på att sälja lite grejer på Tradera. Känns lite läskigt att sälja saker över nätet sådär. Vill nån ens ha det jag ska sälja?
Det lär jag ju i och för sig märka..
Nu lägger jag upp bilder och det tar en himla tid.

Ni som har koll på detta, vad är bästa betalningssättet? Konto? Paypal? Hur har ni gjort?

Pudelns kärna

Om det var fler än jag som undrade... Varsågoda!

Huvudpersonen i Goethes skådespel "Faust" har en svart pudel som följeslagare.

När pudeln sedan visar sig vara djävulen själv, förklädd, utropar Faust: "Ach, DAS war also der Kern des Pudels!" (så detta var alltså pudelns kärna). Allting är inte vad det verkar vara!

Jag vill, men inte du.. Du vill, men inte jag.. När ska det bli rätt?

Nu kommer det ett sånt där funderande inlägg igen.

För jag funderar mycket, särskilt nu när jag är hemma och isolerad. Just nu funderar jag på det här med killar. Att träffa dem. Eller, att träffa rätt. För träffa nån är ju oftast inget problem i denna tid av dejtingsidor, facebook och gud vet allt. Herregud, jag hade kunnat dejta igår kväll om jag ville!
Men. Då kommer vi till pudelns kärna (varför säger man så?), det här med att träffa rätt kille.
Hur fan gör man det?
Vill jag bara knulla, då vill han mer, vill jag mer så vill han bara knulla. Telefonnummer utväxlas, sms skickas, man väntar på svar, blir förbannad, analyserar.. Det plingar i telefonen och plötsligt är förbannelserna som bortblåsta och allt börjar om.
Det var därför det var så skönt att det inte ens utväxlades nummer sist. Fast ärligt talat... Mitt ego hade velat att han skulle vilja ha mitt nummer. Missförstå mig rätt, jag är glad att jag slapp ett spel som inte skulle lett nånstans, men egot vill ha sitt...

Och det här med sex på första dejten. Ni killar som läser denna blogg (om ni finns.. eller några är ni väl!), vad tycker ni egentligen? Är det så sorgligt att det lever kvar att kvinnan är slampig om hon lägger sig första kvällen? Finns det i alla fall nån kille där ute som är jämställd nog att se igenom detta och som skiter i om det blir sex första, andra eller tionde gången?
Ibland vill man ha sex och ibland inte, så enkelt är det faktiskt. Och ibland vill man ha sex och en fortsättning. Ibland ångrar man sig efter sexet... Så måste (borde) det ju vara för båda könen.

Jag kommer inte fram till något, märker jag. Kanske inte så förvånande, hade jag löst detta hade jag väl inte suttit här, 30+ och singel.
Om jag skulle våga mig på någon slags tes, så är det nog att lära känna sig själv och våga lita på magkänslan. För ärligt talat, nog har den (i princip) alltid rätt? Även om vi är bra på att skjuta undan den.
Och att komma ihåg definitionen av galenskap: att göra något på samma sätt upprepade gånger, men förvänta sig ett nytt resultat...

Vad jag gör när jag har tråkigt

Bekännelse:

I min absoluta tristess gjorde jag en sida på en dejtingsajt. Inte för att jag egentligen är speciellt sugen på att dejta. Då tror jag mer på sidor som Shake my World, att göra saker där det finns andra singlar. Men, jag har tråkigt och vem vet... Kanske prinsen dyker upp (fat chance, hahahaha!).

Jaha, så vad var då det första som damp ner i gästboken?
Jo, en trevlig ung man som ville bli min MSN-gris! Han ville bli dominerad och förnedrad av en vacker osv kvinna som jag. Han ville gärna att jag skulle lägga till honom på MSN, så han kunde visa sin feta mage. Arbetslös och asocial var han, så det var ingen risk att vi skulle stöta på varann irl. Han avslutade med att bedyra att detta absolut inte var nåt skämt.

Jag visste väl att det fanns några fina killar kvar därute!

I-landsproblem numero 2

Om man sitter för länge vid datorn så fryser högerhanden till is...

Ni är inget roliga idag, måste jag säga. Nu förväntar jag mig massor av smaskiga blogginlägg imorgon!

Release me!

Så typiskt mig.

Hemma, sjuk, uttråkad...
Så börjar man tänka. Och skriva. Låååånga blogginlägg...

Nu kan jag bjuda på nåt mindre tänkvärt.

Dagens I-landsproblem:
Att vara jättesugen på något att småäta, men veta att man mår illa om man gör det...

Jag har jättetråkigt nu! Er tur att skriva, så jag har nåt att läsa.

Skriv då! :)

Världen är ur led..?

Det är skrämmande många runt omkring mig som mår, eller har mått, dåligt. Skrämmande många av dessa personer är kvinnor i min egen ålder.
Vi är aldrig nöjda med vår egen prestation. Andra får göra fel, men inte vi. Vi har överseende med andra, men inte med oss själva. Vi ska vara top notch på jobbet, har ett späckat och roligt uteliv (för de flesta av oss är singlar), vi ska vara snygga, vi ska träna, banta, vara tillmötesgående mot killar vi träffar, inte bli jobbiga och efterhängsna..
Vill vi nån gång hellre sitta hemma och äta popcorn framför Let's Dance en fredagskväll, då kommer ångesten. Vad tråkig jag är. Inte undra på att jag aldrig träffar nån. Inte undra på att jag inte är uppskattad på jobbet. Jag är ju så tråkig, tjock, oattraktiv, trååååkig...

Visst, jag hårddrar det. Så här är det inte jämt, för alla. Men jag tror att vi alla känner igen oss i delar av det. Ibland kanske mer än annars.
Och faktum kvarstår. Så många mår så dåligt. Framförallt i sina jobbsituationer.

Vet inte om det är för att vi är generationen som fått inpräntat i oss att vi har det så bra, ät upp på tallriken, tänk på de fattiga barnen i Afrika. Världen låg för våra fötter, som första generationen någonsin. Mobiltelefoner, internet, lösgodis att plocka själv... Snacka om prestationsångest.
Jag vet bara att jag ägnat två år av terapi åt att inse att jag inte behöver vara superwoman jämt. Jag får vara good enough. Och det har inte riktigt satt sig än.

Men vi är det, tjejer (och ni killar som känner igen er). Vi är good enough. Utan att prestera, prestera, prestera, jobba 60 timmar i veckan eller ha socialt uteliv veckans alla dagar. Vi är bra. Som vi är.
För att vi är de vi är.

Hur man märker att man börjar bli äldre...

Återhämtningstid.

Efter att ha varit sjuk då.

Förut, om jag blev sjuk (vilket jag sällan blev), då var jag sjuk och sen blev jag frisk. Typ så. Maginfluensa, det hade man en dag, sen var man fit for fight igen! Nu är väl maginfluensa inte en sjukdom jag haft så jätteofta, men jag minns en gång när jag fick det på torsdagen och sen gick på stor fest på lördagen. Fast jag vill minnas att jag blev alldeles för full och hamnade på nån galen efterfest. Eller ja, minnas och minnas... Kanske inte så konstigt, med tanke på att det inte fanns så mycket i kroppen att sätta emot alkoholen. Okej, kanske inte bästa exemplet...

Nu, finns det liksom ett mellanläge. Inte sjuk längre, men inte riktigt frisk heller. Återhämtningstiden.
Då man går runt och känner sig allmänt svag och ämlig, har tråkigt, men orkar inte göra något.

Jag är helt säker på att det är ett ålderstecken. Kroppen tar längre tid på sig att komma tillbaka.
Eller, så är det ett sundhetstecken! Att jag lyssnar på kroppen och inte drar iväg och gör massa saker bara för att jag tycker att jag borde vara frisk.

Ni inser hur tråkigt jag har för att sitta och filosofera på bloggen om sånt här en lördagsmorgon?

Man är aldrig så singel som när man är sjuk..

Inte för att jag egentligen hade velat ha nån här igår morse, när jag hängde över toalettstolen. Men det hade varit trevligt med nån som undrade hur jag mådde, nån som ringde och tyckte synd om, nån som kom hit med cola... Stoppade om i soffan och strök över håret.

Som tur är har jag vänner som åker och handlar åt mig, så jag slipper ge mig ut och smitta hela Hägerstensåsen. Men det är inte riktigt samma sak.

Kanske är det allmänna sjukdomstillståndet.. Men jag känner mig lite ensam idag.

Maginfluensa, grattis!

Jajemen.
Här är det high life. Jag har fått i mig lite blåbärssoppa och lite rostat bröd.
Hoppas jag får behålla det.

Fy fan, vilken natt och morgon. Och så missa dagar på nya jobbet, för jag varken kan eller får gå dit imorrn.
Idag har jag inte ens orkat titta på tv. Har sovit mer eller mindre hela dagen, med avbrott för illamående...
Det lustiga i morse var att det jag var oroligast för var hur jag skulle få i mig seretoninet, utan att få upp det igen. Men det lyckades.

Hatar maginfluensa...