Barndomsminnen

När jag växte upp hade vi svartvit tv och mamma återanvände plastpåsar. Jag kommer ihåg hur de låg på tork i diskstället, ut-och-invända.

Helgerna hos pappa var roliga, för då visste jag att jag skulle få se på färgtv. Det fanns väl andra orsaker att vilja åka dit, men färgtv:n hade en speciell lockelse.

Vi diskade ur creme fraicheburkar också och återanvände till förvaring.

Jag tror jag var tolv eller tretton år när vi hyrde moviebox och videofilm för första gången. Vid det laget hade mamma flyttat ihop med sin nya man och vi hade färgtv. Tur. Jag tror inte ens det hade gått att koppla movieboxen till den svartvita tv:n.

Det var glapp i ljudet på den svartvita. Jag minns när jag såg Hitchcocks "Fåglarna". Ljudet försvann plötsligt och för att få tillbaka det fick man peta till vridknappen som styrde volymen. Fast jag gjorde inte det. Det var alldeles perfekt att se filmen utan ljud, den blev inte lika läskig då, tyckte jag. Fortfarande, om jag tycker att filmer är läskiga, håller jag för öronen hellre än att blunda.

Vårstädning!

Jag kände plötsligt att jag ville förnya mig litegrann...

En sån där typisk familje/partydag - vad gör vi singlar?

Idag är det Valborg och alla familjer och kärlekspar går och tittar på brasor eller festar loss.
Mysigt. För dem, alltså.

Vad gör man då som singel?

Tja, man skulle ju ha kunnat dra ihop ett singelgäng och göra hela bras-och partygrejen, men eftersom planering inte är min starkaste sida efter depressionen så har i alla fall inte jag gjort det. Dessutom är jag för trött för att tokparta.
Man skulle ju kunna vara lite vuxen och sofistikerad och sätta sig på en uteservering och ta ett glas vin... Men min skramlande plånbok tillåter inte såna extravaganser.

Så ikväll blir det hemmamys med mig själv och "En geishas memoarer" på femman.

Hmm... Det låter rätt sorgligt..
Men jag är faktiskt nöjd med upplägget.

fattig som en kyrkråtta!

Ojojoj. Jag har betalat räkningar.

Det var inte kul nånstans.
Jag har inga pengar kvar. Fick sälja fonder för att kunna betala räkningarna. Och då hoppade jag ändå csn denna månad.

Mina räkningar var taskiga nog att inte anpassa sig till min 80%iga lön. Plus mina sjukdagar.

Jag har ca 1500 kr att leva för. Exklusive matpengar, men ändå. Har lite skulder jag hoppas kunna driva in, då har jag ca 1300 kr till.

Har pratat med min höginkomsttagare till far, som har lovat skjuta till om det behövs, men hur kul är det när man är 30+?

Blir inga uteserveringar för mig nu i maj... Ingen USAresa i juli heller.
Jaja...

Jag hävdar ändå att det är värt det.

Att släppa taget

Igår somnade jag innan 12. Jag hade ställt klockan på 9 för att komma upp i tid, trots min lediga dag, eftersom planen var att åka hem till en kompis och klippa håret (japp, har inte råd med frisör...).
När klockan ringde var jag död. Jag var tvungen att snooza i en timme, samtidigt som jag drömde konstiga drömmar om onda robotar som bara gick att stoppa om man drog ut en säkring i ryggen på dem.
Nu är jag uppe, men seg som bara den. Jag har ont i kroppen, men tror och hoppas att det är från yogan igår. Lite känningar i halsen har jag också, men det tror jag faktiskt är psykosomatiskt. Det brukar bli så veckorna innan tävling. Sen gjorde det väl inte sitt till att rösten inte ville vara med i måndags, men nu får det vara nog med förkylningar.

Ingen klippning blev det idag i alla fall, min kompis ska iväg i eftermiddag så det blir för stressigt. Vi tar det på fredag istället.

Just nu försöker jag komma till ro och acceptera processen. Med kvartetten alltså. Jag vill så förtvivlat gärna imponera och jag vet ju samtidigt att det är helt fel ingång. Jag vill släppa det nu och fokusera på hur roligt det är att sjunga. Och acceptera att det är här vi är just nu. Så här bra är vi nu. Inte bättre, inte sämre. Och vi kommer att bli bättre. Mycket bättre. Med tanke på hur långt vi kommit på 9 månader så bådar det gott.
Det är som det är. Och det är väl så det ska vara. Helt enkelt. Även om det är svårt för ett kontrollfreak as my self.
Men det får vara bra nu!

Nu släpper jag!

Jag ger upp

Jag är inte byggd för att bara äta Nutrilett.
Lika bra att ge sig. När jag var på väg hem ikväll blev jag sjukt illamående på tunnelbanan. Plötsligt krävde kroppen salt. Salt, fett och kolhydrater. Det var bara att lyssna och smita in på Ica och handla ost och bröd. Så nu sitter jag och svullar ostmackor.

Hellre fortfarande tjock om två veckor än att må så här... Tror det är därför jag inte känner mig frisk ännu heller.

Lovely day!

Med risk för att vara totalt ooriginell (fast vem bryr sig), vilken underbar dag!

Jag har suttit i solen och druckit latte med en god vän och jag har varit på ett yogapass.
Nu blir det tvätt, en solig promenad tänkte jag hinna med och sen iväg för att titta och lyssna på bra underhållning. Och så förmodligen lite party med trevliga mäniskor efteråt.

Kan det bli bättre en dag som denna? Fan, idag saknar jag inte ens hångel!

Okej, kanske lite...

spraydusch

Alldeles nyss sprayade jag ner hela köker med Nutrilett.
Jag stod vid diskbänken och skakade för fullt när plötsligt det hände som inte får hända när man skakar Nutrilett... Locket lossnar.

Där står jag, med köket fullkomligt spraymålat med Nutrilett. Inte bara köket, jag fick mig en rejäl dusch jag med.

Vad finns det då att göra annat än att börja gapskratta...?

Genrep

Jag är helt slut.
Glad, nöjd, men heeeelt slut.

Genrepet gick bra! Eller, sådär bra som genrep ska gå. Lite småmissar här och var, men i det stora hela bra.
Jga är jävligt nöjd och nu jävligt trött.

Dessutom har jag bokat in ett affärsmöte idag, angående min business på sidan av. Det gör mig ännu nöjdare.

Dock är jag hungrig. Jag äter Nutrilett nu och ska så göra i två veckor till. Jag vet, det är en quick fix. Men det skiter jag i. Jag vet bara att jag ska bli av med de här förkylningskilona tills jag står på scen i Västerås. Och då är det pulver som gäller. Dessutom är det ganska skönt att slippa tänka på att laga mat, nu när det är mycket på kvällarna. Om jag bara inte var så hungrig... Jag ska äta lite mer råkost så blir det bra.

Fan vad nöjd jag är. Bra dag.

Ångest är min arvedel

Tyvärr verkar det vara sant. Åtminstone om man frågar farmor.

Just nu har jag ångest igen. Jag har precis varit iväg och gjort något jag tycker är jätteroligt, men nu har jag ångest för att jag inte var bra nog, inte inspirerande nog, inte tydlig nog.
Jag har ångest över tävlingarna, att jag inte ska sjunga bra nog. Att folk ska skratta åt mig. Tycka synd om mig.

Ångest över att inte duga, inte räcka till.

Och ja, jag ska ha mens snart...