Hemma

Nu är jag hemma. Ska sova hemma. Själv. Utan vare sig familj, katt eller VMF.
Det känns lite läskigt, men ändå mest skönt. Jag vet att jag fixar det och jag längtar lite tillbaka till mitt liv. Vill ha tillbaka det. Det kan aldrig bli som förr, jag vet det, men jag behöver rutiner.
Jag var hos kuratorn idag igen. Vi pratade om mycket, men kanske framförallt det där jag vet. Att jag sätter andra framför mig själv. Tar inte den plats jag behöver och ska ha. Och att jag behöver fortsätta jobba med det, för jag ska ta plats. Min plats.

så det kan bli..

Ja vad ska man säga.
Anden var villig, men köttet var svagt.
Men jag känner litegrann att vadå då. Jag behövde det. Behövde närheten, framförallt.

Det lustiga var att jag var så himla fröken duktig på kvällen. Vi ses på ett uteställe. Första intrycket; lång, snygg, trevlig. Efter lite olika krogbesök landade vi hemma hos mig. Så blev det sent. Vi blev trötta.Visst fick han sova över. Fram med madrass, täcke och kudde, varsågod att sova i vardagsrummet. Så då hände ingenting. Det var idag, då vi efter frukost, bägge rätt bakis, lade oss för att vila på min säng. Först bara ligga bredvid. Sen lägger han en hand på min mage. Jag blir livrädd och helt stel. Samtidigt är det så skönt att vara nära någon. Jag vänder mig, så vi skedar och då vet jag. Fast jag tänker hela tiden att jag inte ska. Men han gjorde precis rätt, fjäderlätta långsamma smekningar över mage och nacke, så efter ett tag tänkte jag bara; Äh vad fan. Det var ett och ett halvt år sen sist.

Sen gick vi och åt pizza och jag åkte och repade.

Jag känner att det kanske inte är helt fel att ha en VMF just nu. Nån som bor nära, som man kan hänga med, kolla film med, mysa lite med. Risken är ju bara, som alltid, att det blir känslor med i bilden. Jag får vara uppmärksam. För, trots allt, jag vill fortfarande inte bli en språngbräda.

Sen är det skönt att få tänka på annat ett tag. Visst blev det lite prat om det som hänt också, alltså med min bror, men vi pratade om mycket annat. Och det är skönt. Jag vet att det fortfarande kommer att bli hemska dagar,men jag har inte lika dåligt samvete de dagarna som känns okej.

Idag går jag inte på dejt

Jag ska inte på dejt idag.
Absolut inte.
Men jag ska ta en öl med msn-killen.
Det är dags nu, jag kan inte nobba honom längre. Det börjar bli löjligt. Så en öl får det bli. Han föreslog promenad i förmiddags, men vi fick aldrig till det med att vara i samma del av stan samtidigt, så det kändes enklare att bestämma en tid ikväll.
Och det är ingen dejt. Dels för att jag är jävligt osugen på att dejta just nu. Har gått upp några kilo, känner mig allmänt svullen och osnygg. Dels för att jag vet att han har/har haft tjej alldeles nyss och jag tänker inte vara nån språngbräda. Men att bara ta en öl med en snubbe som jag pratat med i flera år på msn, det känns faktiskt ok.

Hela den här dagen har varit rätt okej. Igår var rätt okej också, vilket får mig att bli lite rädd. För snart kommer en dag då det inte är okej. Jag vet ju det. Samtidigt försöker jag njuta av att det känns okej precis just nu, just för att jag vet att de andra dagarna kommer. Ibland, ganska ofta, tror jag att jag tänker för mycket.

Jo, så har jag bestämt mig, det blir Lanzarote med faster och kusin i november och kanske några dagar i London innan. Ska försöka se till att boka resan snart, så allt är klart. Jag behöver saker att se fram emot.

Men nu ska jag göra mig klar för att inte gå på dejt.

Tacksamhet

Det är tungt.
Hela tiden är det tungt, men ibland lättar det lite.
Som när msn-killen överraskar genom att ringa när jag tror han ska försvinna. Som när jag får träffa kusinen, hon som vet. Som när någon sträcker ut en hjälpande hand utan att veta mer än vad som står i den här bloggen.
Det är så underligt, det där med stöd. Jag har upplevt det förr. Det kan komma från håll där man minst anar det. De håll man tror det ska komma ifrån, därifrån är det tyst. Och jag förstår det. Jag skuldbelägger inte, för jag har själv varit den som inte hört av mig så mycket som jag önskar att jag gjort. För att ens eget liv är så stort och svårt, eller i alla fall stort, just då, just nu. Jag förstår och vet att tankarna nog finns där.

Och just för att jag varit en av dem som kanske inte funnits där alltid, så blir jag så oerhört rörd och.. glad, när någon jag minst kunde ana plötsligt finns där.

Jag har så mycket. Jag har förlorat mitt ena ben, jag har ingen balans, men jag har så mycket. Det finns så mycket kärlek. Så mycket att förvalta.
Och jag är tacksam. Trots allt.

Livets bergodalbana

Upp o ner. Ner o upp. Livet är en bergodalbana och trots att det är det attraktionerna jag föredrar på nöjesfälten, så är det inte så jäkla kul just nu. Bara jobbigt.

Dagen igår blev bättre, trots allt. Först hos kuratorn, få gråta av sig, använda upp alla hennes näsdukar. Sen vandra runt själv i stan. Sen fika med kusinerna från England. Sen middag hos andra kusinen, min klippa just nu. Hon jag springer med, som vet hur det är.

Idag åkte mamma hem. Kusinerna från England likaså. Jag ska väl också åka hem, snart. Egentligen vill jag inte åka hem, bara bort. Men det ska jag också. Antingen blir det Spanien, yogaresa igen, om de får ihop deltagare. Annars har jag en plan b, att åka med min faster och kusin till en av Kanarieöarna i november. De har redan hyrt en lägenhet och jag får plats. I såfall kanske jag tar några dagar i London också. Det känns bra att ha saker att se fram emot. Pengar till resa har jag fått av farmor, hon tycker att jag behöver komma iväg. Kanske är ansvarslöst att resa när man är så pank som jag, men samtidigt hade jag ju inte haft de pengarna ändå. Och jag behöver saker att se fram emot.
Så får jag en anledning att ta hand om mig också. Jag tycker inte att jag äter så fel, ändå sväller jag upp. Jag har inte vägt mig, men kläderna sitter tight, tycker jag. Det har blivit en del fika nu när släkten varit här, kanske är det det som satt sina spår. Nu är det slut med det i alla fall. Jag sprang idag, det var skönt.

Och så en lustig grej. Msn-killen. Han hörde av sig och ville vara spontan o ta en öl. Först på sms, sen loggade han in på msn och så föll det sig så att jag berättade. Tänkte att nu blir han väl skraj och drar öronen åt sig, inte så konstigt, vi har ju aldrig setts så det är ju inte så svårt att fada ut och försvinna. Istället skriver han: " jag ringer upp dig, du får svara om du vill". Vi pratar väl en 20 minuter, både lite om det som hänt, men också om annat. Och vi ska fortfarande gå och ta en öl, sen när jag känner för det. Inte som en dejt, sa vi, bara för att kolla in vem det är vi snackat med i flera år. Jag måste erkänna att jag blev positivt överraskad. Det finns hopp om människor.

Måndag morgon. Allt känns rätt ok.
Saker börjar gå fel, först ett ord, sen kommer tankarna.
Panikångest. Jag skriker, slår i väggen, på mig själv. Skam. Över att inte kunna behärska, inte kunna vara bekväm. Sörja bekvämt. Gråta, vara ledsen, ta emot folks beklagningar. Kunna vara storsint, förstå andra när de sörjer, inte ta för stor plats.
Inte skrika, slå i dörrar och vara obekväm.

Jag vet inte. Jag orkar inte med mig själv i det här.

Det var fint.
Jag har gråtit, skrattat... Känt.
Min bror har så fina vänner. Många. Drygt 300 personer trängdes i salen. Vi har en fin familj. Lite galen, men fin.
Fyra timmar gick på ungefär en sekund. Efteråt gick vi till stamhaket, åt och pratade. Min 18-åriga lillkusin drack två öl på fastande mage och blev tipsy, vi retade henne skoningslöst. Det hade min bror gillat.

Jag vet inte vad som händer nu. Har svårt att gå och lägga mig, vill inte att dagen ska ta slut. Men kusinerna kommer hit imorgon också och det lättar. gör det lättare att gå vidare efter idag.

Det hade inte kunnat bli bättre idag. Jag är glad för det.
Samtidigt... Så ledsen.

näsan ovanför ytan...

...men det är knappt.

Mamma kom hit igår. Det känns bra. Så bra som nåt kan kännas.
Jag har börjat skriva på det jag ska säga på lördag, efter att ha haft en dröm då jag inte förberett något. Tro mig, det lär bli jobbigt nog ändå.

Just nu finns bara minnesceremonin på lördag, sen inget. Har ingen aning om hur jag kommer känna, må, vara på söndag. Allt efter lördag är ett vitt blad.
Och det får väl vara så då.

vill inte

Jag städar min lägenhet, för att släkt ska kunna bo här i helgen. Under minneshögtiden.

Jag vill inte ha nån jävla minneshögtid! Jag vill inte städa av den här anledningen!
Jag vill att allt ska vara normalt igen. Det känns som om jag klivit in bakom spegeln till nåt twistat bakoframland där allt är fel. Jag vill inte vara här, men det finns ingen väg tillbaka.

Idag är en jävligt jobbig dag.

orden tar liksom slut. Det blir bara ältande.

Jag har inte riktigt några ord just nu.
Det är som om jag pratat och pratat och nu är de slut. Oftast i alla fall. Särskilt med familjen. Det blir som om vi bara fastnar och ältar, så jag orkar inte.
Men jag gråter igen, så psykopat är jag väl inte i alla fall.
Besöket hos kuratorn var bra. Välgörande. Bekräftande. Jag ska dit igen, måndagen efter minnesceremonin.

Igår träffade jag en av de finaste. En, som jag haft dåligt samvete för, för jag har inte varit den bästa av vänner. Jag har inte funnits där för henne, särskilt inte under depressionen. Jag ville, men orkade inte. Men hon finns för mig nu, och det ska jag inte kasta bort. Aldrig mer kasta bort en vänskap. No matter what.
Henne kunde jag prata med nu.

Och idag. Löpning med kusinen och efterföljande middag i det bullriga hemmet. Henne kan jag också prata med och idag behövdes det. Idag var en skitdag. Efter renande springtur och middag med pasta och köttfärssås, ostar som var över efter deras fest igår, samt presentpraliner, så kändes det bättre.
Så kom jag hem hit till pappa.
Det enda han gör just nu är att sitta och pilla med bildspel till ceremonin. Först tänkte jag att det var bra, som terapi, men jag vet inte. Det är det enda han pratar om. Det, och vilka som hört av sig med kondoleanser. Inget om hur jag haft det, eller jo, han lyssnar snabbt, men sen kommer nåt igen.
Och jag vet. Vi sörjer på olika sätt. Det finns ingen tävlan, inget rätt och fel.
Men jag lever faktiskt! Jag finns här!
Och det kanske inte är rätt att bli arg, eller särskilt rationellt. Kanske är det en egogrej, vad vet jag. Men jag vill också bli sedd. Jag försöker ju se honom, genom allt det här hemska.

Nu är jag inte lika arg längre. Och det kanske är sorgen det här med. Imorgon ska jag springa lite till, tror jag. Och sjunga.

Nåt helt annat. Msn-killen hörde av sig. Han flyttar till min stadsdel nu. Jag orkade inte säga nåt om vad som hänt, inte på sms, och vet ni. Det var lite befriande. Att messa med nån som inte visste, inte ömkade. Inte för att jag inte behöver ömkande. Men jag behöver normalitet också. Eller nåt som liknar det. Fast det aldrig blir normalt igen.

Det fanns visst några ord kvar ändå.
Tack för att ni läser. Ni betyder nåt för mig, på riktigt, trots att jag inte ens träffat de flesta av er.

Ta hand om er.