Eniro 118118

Idag skickade jag en fråga till 118 118. De ska ju kunna svara på allt.
Min fråga var: "vem är jag?" (mitt namn alltså)
Svaret blev:
"Hej! Det är en tuff stockholmstjej i sina bästa år! Hon är ogift så passa på medans hon är fri. En riktig pingla om du frågar oss. ;) Om hon skulle vara en kändis så skulle hon vara antingen Kate Beckinsale eller Angelina Jolie. Hälsningar Eniro 118118"

Vafan. Jag är besviken. Fanns det inte mer om mig att ta reda på?

Midsommar och så vidare...

Dags igen.
En av årets värsta högtider för oss singlar. Midsommar - kärleksnatten. Hela dagen är ju en stor fruktbarhetsrit, med stången i centrum.

Jag har egentligen inga problem med högtider, nyår klarar jag mig med eller utan (eller firar genom att sitta hemma och mysa med film), påsk och jul kan man ju hänga med familjen än så länge. Brorsan är ju lika evig singel som jag, så det känns inte så konstigt. Hmm, undrar vad det är med oss?
Men midsommar...
Samtidigt vill jag ju inte låta bli att fira heller.

Jag ska fira med en kompis och hennes familj. Precis just nu insåg jag att det är i samma område som mitt ex familj bor i. Snälla, låt mig slippa springa på dem!!!

Boklycka!

Happy happy!
Bestämde mig för att unna mig lite pocketböcker så här inför sommaren. Vad hittar jag om inte TVÅ böcker av Philippa Gregory, hon som skrev "Den andra systern Boleyn". De här handlar om tiden efter Anne Boleyn och om drottning Maria, Katarina av Aragoniens dotter.
Eftersom jag är en sucker för historiska romaner så är min lycka enorm just nu.

Nu ska jag bara försöka hålla mig ifrån böckerna så länge att jag hinner städa lite inför midsommar...

Det här ska bli sommaren då jag kom i form

Ett beslut som jag tog just i detta nu.

Jag ska ändå inte resa bort nånstans, göra nåt speciellt... Så jag kan lika gärna ägna tiden åt att äta rätt och bli stammis på gymet.

Egentligen är det perfekt att komma i form på sommaren. Mycket bättre än vintern. För det första finns det massor av god frukt och goda grönsaker. För det andra är det (förhoppningsvis) varmt och då känner jag ändå inte för att äta så mycket.

Fast en och annan öl lär det ju slinka ner...

En sån där tisdag

Trött idag, men affirmationen funkade lite. Tror jag.

Hade ett möte på jobbet, som jag oroat mig lite för, men det gick bra. Det hjälpte också.
Kanske därför jag är så trött. Spänning som släpper och allt det där.

Förresten är det en kille som börjat skriva till mig på Facebook. Jag skulle ju inte... Men skriva lite kan man ju göra. Eller...?

Affirmation

Jag är inte otillräcklig.
Jag räcker till.
Jag duger.
Jag är allt jag är och allt jag borde vara.
Jag är bra.
Jag är jag och jag är bra.

Bort allt vad oro gör...

Okej, ny dag, nytt liv.

Nu glömmer vi chokladfrossan igår och går vidare. Inga kompensationer, ingen ångest. Det är som det är, som min terapeut skulle ha sagt.

Jag träffade honom häromdan faktiskt, vid tunnelbanan. Ett sånt där märkligt möte när man inte vet om man ska stanna till eller bara säga hej och gå vidare.
Det blev det sistnämnda.

Ännu en kopp te och tillbaka till boken...

Fan

Nu så här efter chokladfrossan känns det inte bra alls.

Jag borde ha kunnat stå emot. Men jag kunde inte.

Nåja, gjort är gjort. Och jag är inte typen som stoppar fingrarna i halsen längre. Men imorrn blir det gymet. Pilates och kondition. Prio ett för morgondagen!

Jag erkänner, jag klarar det inte!

Det går inte längre!!!
Jag klarar inte att stå emot. Jag måste ha choklad.
Det är bara att inse, jag är sockerberoende. Första veckan av semestern får bli seriös detox.

Så här blir det när jag missar lunchen.

Shoppade, gjorde jag. Och klippte mig. Hos den där söta killen med rakkniven.
Och så blev klockan massor och jag hade inte ätit lunch. Hungrig som bara den när jag kom hem och då bara fortsätter det, trots att jag äter mat. Det räcker liksom inte. Det finns inget stopp, jag blir inte mätt.

Jag ska i alla fall ta en promenad i regnet, så känns det lite bättre.

Längtan...

Det är något speciellt med vissa platser.

Jag är inte religiös på nåt sätt, men ibland undrar jag var all energi egentligen tar vägen när vi dör. Försvinner den bara ut i universum? Eller kan energin liksom glida över i en ny kropp, som nån form av reinkarnation? För mig låter det inte helt omöjligt.

Hur ska man annars förklara att vissa platser känns så... hemma?

New Orleans är en sån plats för mig. Redan innan jag varit där visste jag att jag måste åka dit.
Jag hade planerat att åka dit i oktober 2005. Det gick inte. Istället kom jag dit sommaren 2006, till ett sargat New Orleans. Att åka in i staden var en märklig känsla, att gå runt på gatorna ännu märkligare. Vi satte oss på Café Du Monde och jag började gråta. Det var så övermäktigt att vara där, så himla mycket känslor...
Förra sommaren kom jag dit igen. Staden har hämtat sig ganska mycket nu. Inne i city och i French Quarters ser man knappt spår av Katrina. Förorterna, som såg ut som slagfält sommaren 2006, var uppstädade, även om inte alla hus är uppbyggda ännu.
Vi kommer fram till vårt hotell, på en parallellgata till Bourbon Street, jag är glad att vara tillbaka. Vi går in på vårt rum, jag lägger mig på sängen... Och gråter. Igen.

Jag vet inte vad det är med den staden, men jag älskar den. Den är skitig, gräll, snuskig och fattig och jag älskar den.
Och nu kom plötsligt en sån jäkla stark längtan över mig...

Utsikt över taken från hotellbalkongen på Rue de Dauphin